Den medeltidastaden

1. Städernas Uppkomst
Under medeltiden anlades städerna i de nordiska länderna av
kungen för att kungamakten skulle få bättre kontroll över riket.
Genom handeln fick man också betydande inkomster. Tyska
köpmän hade ett stort inflytande över flera städers tillkomst. Den
första staden vid Östersjön som grundades efter tyskt mönster var
Lübeck. Det skedde vid mitten av 1100-talet. Därefter kom
Kalmar, Visby och Riga, följda av många andra städer.

Kungens och Hansans städer
Redan på 1000-talet grundades städer i de nordiska länderna för
att kungen skulle få bättre kontroll över riket. I städerna skapades
möjlighet att ta upp skatt, hålla en armé och tillverka mynt.
Samtidigt blev Norden kristet. Därför var kyrkan ofta med när
städer anlades under den tidiga medeltiden. Sigtuna, Ribe och
Schleswig är exempel på tidiga städer.
Under 1100-talet och 1200-talet anlades de flesta nya städerna
för att få kontrollen över handeln runt Östersjön. På det sättet fick
kungamakten inkomster samtidigt som man skapade bättre
kontroll av riket och möjligheter att ta upp skatt.
Städerna byggdes upp som Lübeck med gator som gick från
hamnen mot ett torg där kyrkan och rådhuset låg. Dessa städer
kom att styras enligt tyska lagar. Under 1200-talet knöts de till
Hansan som på så sätt kom att kontrollera ett band av städer runt
hela Östersjön. Exempel på sådana städer är Lübeck, Visby,
Riga, Kalmar, Stockholm, Köpenhamn, Rostock och Bergen.

Den tyska rätten
De tyska handelsmän som grundade städer förde med sig egna
lagar, en egen stadsrätt. De var olika utformade beroende på
vilken stad handelsmännen kom från. Lagarna lät handelsmännen
få fördelar. I lagen stod också att rådet skulle bestämma i städerna
i stället för kungen eller fursten. Staden Lübecks egna lagar, lübsk
rätt, blev den mest spridda stadsrätten i östersjöområdet.

I Sverige ville dock kungamakten ha kontroll över städerna och i
ett brev skriver Birger Jarl 1250 att alla tyskar har rätt att handla i
Sverige under förutsättning att de lyder svensk lag. Detta ledde till
stridigheter om svensk eller tysk lag skulle gälla i de städer som
funnits före 1250. De tyskar som bodde i sådana gamla städer
tyckte att tysk lag skulle gälla.
Ett exempel på detta är en arvstvist i Kalmar omkring 1255. En
tysk köpman hade dött i Kalmar och hans arvingar i Lübeck ville
ha arvet, men enligt svensk lag skulle utlänningars arv gå till
kungen. Vem som till slut fick arvet vet vi dock inte.

Sverige fick en ny lag i mitten av 1300-talet, kung Magnus
Erikssons stadslag, som var en blandning av tysk och svensk lag.




2. Gator och hus

Gator och gränder

De flesta av de städer som anlades runt Östersjön på 1200-talet
hade raka gator med ett torg i mitten. De byggdes efter tyskt
mönster där ett fyrkantigt torg var i centrum. Torget var stadens
marknadsplats med fasta handelsbodar. Från torget utgick gatorna
till stadens olika delar. De flesta städerna låg vid vattnet. Gatan
från hamnen upp till torget blev därför en viktig gata. I många äldre
städer kan man se en tydlig huvudgata och tvärgator utgående från
denna. Så är det exempelvis i Visby och Sigtuna. Huvudgatan går
ofta parallellt med stranden och fungerade som marknadsgata.
Naturligtvis måste man följa naturen när man lägger ut gator och
kvarter.
Alla städer kunde inte byggas efter samma system. 
Många städer fick därför ett mer oregelbundet gatusystem än vad man
hade tänkt från början. 
Framför allt i utkanterna av städerna blev gatorna mer krokiga och
vindlande.
Huvudgatan kunde vara ganska bred, 8-12 alnar (5-7 meter), och
den var fint stenlagd. Ibland löpte en rännsten i mitten på gatan
som samlade upp vatten och skräp. De övriga gatorna var
smalare, ibland stenlagda, ibland belagda med träplank eller
stockar. Mellan gatorna fanns smala gränder och passager, som
ofta var leriga och smutsiga eftersom de saknade beläggning. 

Hus och gårdar
De flesta hus i staden var byggda av trä. Dessutom fanns ofta
korsvirkeshus och enstaka stenhus. Det var stor skillnad på de
rika köpmanshusen, byggda i sten eller tegel, och de enklare
hantverkshusen i trä.
Många hus hade en tvåvåningsbyggnad, en loftbod, närmast gatan. 
Byggnaden var som en stor sluten vägg mot gatan frånsett en inkörsport.
Loftboden användes som förråd och magasin.
Ägde en hantverkare huset hade han sin verkstad i bottenvåningen. 
Inne på tomten stod det huset där man bodde, boningshuset, parallellt
med gathuset. Boningshuset var i två våningar. 
I bottenvåningen fanns stugan där familjen träffades, åt och umgicks. 
Intill låg köket och en liten kammare. I ovanvåningen fanns salen där
man bjöd in gäster 
och hade fina middagar. Intill låg familjens sovrum. 
Inne på gården fanns också en rad mindre uthus, som fähus, stall, dass, 
vedbod och brygghus.
Man hade plats för både en häst, någon gris och några höns.
Något större lekutrymme för barnen var det inte på gården.
Stadens fina stenhus låg vid torget och utmed huvudgatan. Dessa
hus, byggda av rika köpmän, kunde ha både tre och fyra våningar.
Mot gatan stod den höga magasinsbyggnaden. Man hissade upp
handelsvarorna till översta våningen med hjälp av ett rep i enhissbom.
Vid torget låg också kyrkan, stadens pampigaste byggnad med
höga torn som syntes över allt annat i staden, och rådhuset, där stadens
råd sammanträdde. 
Handelsbodar
Vid torget och utmed huvudgatorna hade handelsmän och hantverkare bodar
där de sålde
sina varor. I de små torgbodarna och gatubodarna fällde de ut en lucka
där de lade varorna.
När det var marknad var trängseln stor vid hantverkarnas och köpmännens
bodar. 
Många ville köpa tyger och kryddor från
främmande länder, andra köpte skor, knivar eller tennstop från
stadens skickliga hantverkare, några handlade bröd från stadens
bagerier.
Alla varor som fördes in i staden kontrollerades noga, vägdes och
bedömdes. Tyger och viner klassificerades efter kvalité och
innehåll. Därefter köptes de in av stadens handelsmän, där kvalitén
avgjorde vilket pris han betalade. Var det en stad i inlandet köpte
handelsmännen varorna i en hamn vid kusten och transporterade
dem sedan vidare till staden för försäljning. Handelsmännen
lagrade sina varor i sitt eget hus eller i större eller mindre bodar.
Vid hamnen fanns strandbodar där varor låg i väntan på att
skeppas över till andra hamnar.
Några hantverkare hade också försäljning direkt vid sin verkstad.
De fällde bara ner en lucka mot gatan. På så sätt kunde de sitta
och arbeta i verkstaden samtidigt som de såg om de kom några
kunder som ville köpa deras varor.


Så här kunde handeln se ut på medeltiden.   Så här kunde en marknad se
ut på medeltiden

3. Handel
Handeln mellan olika städer och regioner i Östersjön var mycket
livlig under medeltiden. Under 1000-talet och 1100-talet fick flera
handelsplatser stor betydelse. De danska knutsgillena dominerade
Östersjöhandeln vid denna tid. Under 1200- och 1300-talen
ökade handeln kraftigt och Hansan blev det största
handelsföretaget. Sillfisket och segelleder bidrog till den ökande
handeln.








4. Landet runt staden
Varor från landet
Städernas befolkning hade ofta både djur och en jordlott att odla.
Utanför staden fanns kålgårdarna där grönsaker och rotfrukter odlades. 
Städerna ägde betesmarker där fåren och korna betade.
På så sätt hade hantverkare och handelsmän möjligheter att själva skaffa
en del av sin mat. Det kunde dock aldrig bli tal om så mycket som på en
bondgård. 
Därför behövde man också handla av bönderna.
På marknadsdagar kom bönderna in till staden med kärror lastade med
säsongens
jordbruksvaror: säd, mjöl, ägg, kött, frukt och grönsaker. 
Kustbönder hade med sig fisk. Skogsbönder hade viltkött. 
Ved till värme i husen och till kökens eldstäder behövde alla borgare. 
Handeln kunde vara livlig på stadens torg.
Hantverkarna köpte många av sina råvaror av bönderna.
Kammakaren köpte ben och horn, bagaren mjöl, smeden järn och
kol, remslagaren hudar och buntmakaren köpte pälsverk.
Också handelsmännen behövde varor från bönderna, sådant som
de kunde sälja vidare på andra platser för att själv tjäna pengar,
exempelvis järn, pälsar, smör och torkad fisk. 

Adeln - stadsbor och bönder
Adelsmännen bodde på en stor gård på landet, men många hade
även gårdar och bodar i städerna. Adeln behövde sälja de varor
som tillverkades både på den egna huvudgården och på alla de
andra gårdar han ägde, men som andra brukade. Det kunde röra
sig om kött, smör, ost, säd och ull, kanske också skinn, fisk och
järn. Detta såldes på marknaden i den närbelägna staden.
Eftersom adelsmannen oftast hade egen bostad och egna bodar i
staden behövde han inte hyra dyra lagerlokaler eller handelsbodar
för sina varor. Dessa lokaler kunde också hyras ut vid vissa
tillfällen till handelsmän och hantverkare. Genom att till och från bo
i staden kunde adelsmannen också få reda på de senaste
nyheterna från både inrikes och utrikes.
Med de pengar som adelsmannen tjänade kunde han köpa
lyxprodukter som såldes i staden. Det var viktigt att visa att man
var en rik och mäktig man. Därför klädde sig adelsmannen och
hans familj i kläder av det senaste modet gjorda av importerade
tyger. Maten han bjöd vid sina gästabud innehöll kryddor från
Orienten och vin från Frankrike. Han använde muggar och fat i
tenn i stället för i trä. Den rustning och de vapen han innehade
skulle vara skinande fina och gjorda av den bäste smeden.




Detta är Visby (en medeltida stad på Gotland)
5. Kyrkor och kloster

Kyrkan, en betydelsefull roll på medeltiden

Kyrkan var viktig i den medeltida staden. Kyrkan ansvarade för
gudstjänster och själavård, men också för sjukvård,
ålderdomshem och skolor. Kloster och konvent var betydelsefulla.
Där hölls bönegudstjänster och mässor men man hade även
politiska sammankomster och gästrum för resande. Präster,
munkar och nunnor var högt ansedda personer i staden.


6. Lag och rätt

Städerna styrdes av ett råd i enlighet med Magnus Erikssons
stadslag. I rådet satt de rika köpmännen, men kungens fogde
måste vara med för att besluten skulle vara giltiga. Rådet bestämde
om skatter, om vilka som skulle få bli borgare och om brott och
straff. Det är spännande att se vilka brott som var vanliga i staden
och vilket straff brottslingarna fick.


7. Stadens försvar

Bevakning

Alla borgare, det vill säga alla män som hade burskap (gods), skulle
ställa upp i stadens vaktstyrka. 
Ett par borgare hade i uppdrag att organisera vakten och se till att den
fungerade. 
De var ofta stora och kraftiga män som kunde rycka in om det blev bråk
någonstans. 
Ofta var de smeder, som hade den kraft som fordrades.
I en liten stad bestod vaktstyrkan varje natt av två män, i Stockholm
var det tolv män. 
På kvällen, när aftonklockan slog, samlades vakterna vid vakthuset. 
Sen gick de runt i stadens alla delar under hela natten. Varje timme
skulle de ropa ut
om allt var lugnt, så att stadsborna tryggt kunde sova vidare. 
En vakt fick absolut inte sätta sig och slumra till. Då blev det dryga
böter.

Vakternas uppgift var att 
- vakta mot eldsvåda. Trä var det vanligaste byggnadsmaterialet
- och många hus hade halm eller torv på taket. Eldsvådor kunde
- därför sprida sig snabbt 
                         - vara poliser. De skulle hindra bråk, inbrott
och andra brott mot
                         lagen.
                         - hålla utkik efter fientliga angrepp. Det
gällde att varna om fara
                         hotade och se till att människorna snabbt
rustade sig för försvar.

                         Alla borgare måste ha vapen och en lätt
rustning hemma för att
                         kunna göra sin vakttjänst och ställa upp i
strid om en fiende anföll. 
Soldater

Det låg i allas intresse att försvara staden om fienden anföll. 
För kungen var staden en viktig inkomstkälla. 
För människorna i staden gällde det att skydda sitt liv, sitt hus och
sin egendom.
Även om alla borgare var skyldiga att delta i stadens försvar räckte det
dock inte långt om en fiende anföll.
Därför hade städerna en trupp av betalda soldater, legoknektar, som var
anställda av kungen. 
Kungens fogde var ledare för dem. 
Han tränade och utbildade soldaterna och gav dem deras lön. 
Fanns det en borg i staden bodde soldaterna där, annars var de
utplacerade i staden.
Legoknektarna kunde komma både från det egna landet eller vara från
utlandet. 
En mur runt staden gjorde det lättare att försvara den. 
Muren kunde göra det möjligt att stå emot en belägring.

Soldaternas uppgift var att skydda staden från anfall utifrån. 
Men de gav också fogden möjlighet att lägga kraft bakom orden när
han talade om vad som var hans och kungens vilja. 
Det var inte många som vågade sätta sig upp mot fogden och hans
soldater.

Stadens borg
Kungen hade intresse av att skydda städerna. Genom städerna
fick han in både pengar och varor.
Vid flera av landets viktigaste städer fanns en borg. 
Där bodde kungens fogde. 
Där fanns också soldater som hade till uppgift att försvara borgen och
staden. 
När det var oroliga tider ökade antalet soldater på borgen. 
Både inhemska och utländska soldater var anställda av kungen. 
Fogden tränade trupperna och såg till att de fick ut sin lön. 
Intill borgen fanns en övningsplats för bågskyttar och armborstskyttar
och ibland också en
uppställningsplats för blidor (medeltida kast maskin). 
Vid krig kunde adelsmän och riddare kallas in liksom bönder från landet.
Borgen reste sig mäktig över staden. Den markerade vem som
bestämde. Fogden satt med i stadens råd och styrde besluten så
att det blev som han ville. Han hade också tre dagars förköpsrätt
på varor som kom in med fartygen. På det sättet kom de bästa
och finaste varorna till borgen. Fogden såg också till att folk
betalade skatter och tullar och att kungen fick sin andel i de böter
som rådet utdömde. Fogden hade till sin hjälp, förutom soldaterna,
tjänstefolk, pigor och drängar som bodde på borgen.

I de städer där det inte fanns en borg hade kungen ofta en fast
truppstyrka som skulle försvara staden. Truppstyrkan bestod av
legosoldater som kungen anställt.