Den medeltidastaden 1. Städernas Uppkomst Under medeltiden anlades städerna i de nordiska länderna av kungen för att kungamakten skulle få bättre kontroll över riket. Genom handeln fick man också betydande inkomster. Tyska köpmän hade ett stort inflytande över flera städers tillkomst. Den första staden vid Östersjön som grundades efter tyskt mönster var Lübeck. Det skedde vid mitten av 1100-talet. Därefter kom Kalmar, Visby och Riga, följda av många andra städer. Kungens och Hansans städer Redan på 1000-talet grundades städer i de nordiska länderna för att kungen skulle få bättre kontroll över riket. I städerna skapades möjlighet att ta upp skatt, hålla en armé och tillverka mynt. Samtidigt blev Norden kristet. Därför var kyrkan ofta med när städer anlades under den tidiga medeltiden. Sigtuna, Ribe och Schleswig är exempel på tidiga städer. Under 1100-talet och 1200-talet anlades de flesta nya städerna för att få kontrollen över handeln runt Östersjön. På det sättet fick kungamakten inkomster samtidigt som man skapade bättre kontroll av riket och möjligheter att ta upp skatt. Städerna byggdes upp som Lübeck med gator som gick från hamnen mot ett torg där kyrkan och rådhuset låg. Dessa städer kom att styras enligt tyska lagar. Under 1200-talet knöts de till Hansan som på så sätt kom att kontrollera ett band av städer runt hela Östersjön. Exempel på sådana städer är Lübeck, Visby, Riga, Kalmar, Stockholm, Köpenhamn, Rostock och Bergen. Den tyska rätten De tyska handelsmän som grundade städer förde med sig egna lagar, en egen stadsrätt. De var olika utformade beroende på vilken stad handelsmännen kom från. Lagarna lät handelsmännen få fördelar. I lagen stod också att rådet skulle bestämma i städerna i stället för kungen eller fursten. Staden Lübecks egna lagar, lübsk rätt, blev den mest spridda stadsrätten i östersjöområdet. I Sverige ville dock kungamakten ha kontroll över städerna och i ett brev skriver Birger Jarl 1250 att alla tyskar har rätt att handla i Sverige under förutsättning att de lyder svensk lag. Detta ledde till stridigheter om svensk eller tysk lag skulle gälla i de städer som funnits före 1250. De tyskar som bodde i sådana gamla städer tyckte att tysk lag skulle gälla. Ett exempel på detta är en arvstvist i Kalmar omkring 1255. En tysk köpman hade dött i Kalmar och hans arvingar i Lübeck ville ha arvet, men enligt svensk lag skulle utlänningars arv gå till kungen. Vem som till slut fick arvet vet vi dock inte. Sverige fick en ny lag i mitten av 1300-talet, kung Magnus Erikssons stadslag, som var en blandning av tysk och svensk lag. 2. Gator och hus Gator och gränder De flesta av de städer som anlades runt Östersjön på 1200-talet hade raka gator med ett torg i mitten. De byggdes efter tyskt mönster där ett fyrkantigt torg var i centrum. Torget var stadens marknadsplats med fasta handelsbodar. Från torget utgick gatorna till stadens olika delar. De flesta städerna låg vid vattnet. Gatan från hamnen upp till torget blev därför en viktig gata. I många äldre städer kan man se en tydlig huvudgata och tvärgator utgående från denna. Så är det exempelvis i Visby och Sigtuna. Huvudgatan går ofta parallellt med stranden och fungerade som marknadsgata. Naturligtvis måste man följa naturen när man lägger ut gator och kvarter. Alla städer kunde inte byggas efter samma system. Många städer fick därför ett mer oregelbundet gatusystem än vad man hade tänkt från början. Framför allt i utkanterna av städerna blev gatorna mer krokiga och vindlande. Huvudgatan kunde vara ganska bred, 8-12 alnar (5-7 meter), och den var fint stenlagd. Ibland löpte en rännsten i mitten på gatan som samlade upp vatten och skräp. De övriga gatorna var smalare, ibland stenlagda, ibland belagda med träplank eller stockar. Mellan gatorna fanns smala gränder och passager, som ofta var leriga och smutsiga eftersom de saknade beläggning. Hus och gårdar De flesta hus i staden var byggda av trä. Dessutom fanns ofta korsvirkeshus och enstaka stenhus. Det var stor skillnad på de rika köpmanshusen, byggda i sten eller tegel, och de enklare hantverkshusen i trä. Många hus hade en tvåvåningsbyggnad, en loftbod, närmast gatan. Byggnaden var som en stor sluten vägg mot gatan frånsett en inkörsport. Loftboden användes som förråd och magasin. Ägde en hantverkare huset hade han sin verkstad i bottenvåningen. Inne på tomten stod det huset där man bodde, boningshuset, parallellt med gathuset. Boningshuset var i två våningar. I bottenvåningen fanns stugan där familjen träffades, åt och umgicks. Intill låg köket och en liten kammare. I ovanvåningen fanns salen där man bjöd in gäster och hade fina middagar. Intill låg familjens sovrum. Inne på gården fanns också en rad mindre uthus, som fähus, stall, dass, vedbod och brygghus. Man hade plats för både en häst, någon gris och några höns. Något större lekutrymme för barnen var det inte på gården. Stadens fina stenhus låg vid torget och utmed huvudgatan. Dessa hus, byggda av rika köpmän, kunde ha både tre och fyra våningar. Mot gatan stod den höga magasinsbyggnaden. Man hissade upp handelsvarorna till översta våningen med hjälp av ett rep i enhissbom. Vid torget låg också kyrkan, stadens pampigaste byggnad med höga torn som syntes över allt annat i staden, och rådhuset, där stadens råd sammanträdde. Handelsbodar Vid torget och utmed huvudgatorna hade handelsmän och hantverkare bodar där de sålde sina varor. I de små torgbodarna och gatubodarna fällde de ut en lucka där de lade varorna. När det var marknad var trängseln stor vid hantverkarnas och köpmännens bodar. Många ville köpa tyger och kryddor från främmande länder, andra köpte skor, knivar eller tennstop från stadens skickliga hantverkare, några handlade bröd från stadens bagerier. Alla varor som fördes in i staden kontrollerades noga, vägdes och bedömdes. Tyger och viner klassificerades efter kvalité och innehåll. Därefter köptes de in av stadens handelsmän, där kvalitén avgjorde vilket pris han betalade. Var det en stad i inlandet köpte handelsmännen varorna i en hamn vid kusten och transporterade dem sedan vidare till staden för försäljning. Handelsmännen lagrade sina varor i sitt eget hus eller i större eller mindre bodar. Vid hamnen fanns strandbodar där varor låg i väntan på att skeppas över till andra hamnar. Några hantverkare hade också försäljning direkt vid sin verkstad. De fällde bara ner en lucka mot gatan. På så sätt kunde de sitta och arbeta i verkstaden samtidigt som de såg om de kom några kunder som ville köpa deras varor. Så här kunde handeln se ut på medeltiden. Så här kunde en marknad se ut på medeltiden 3. Handel Handeln mellan olika städer och regioner i Östersjön var mycket livlig under medeltiden. Under 1000-talet och 1100-talet fick flera handelsplatser stor betydelse. De danska knutsgillena dominerade Östersjöhandeln vid denna tid. Under 1200- och 1300-talen ökade handeln kraftigt och Hansan blev det största handelsföretaget. Sillfisket och segelleder bidrog till den ökande handeln. 4. Landet runt staden Varor från landet Städernas befolkning hade ofta både djur och en jordlott att odla. Utanför staden fanns kålgårdarna där grönsaker och rotfrukter odlades. Städerna ägde betesmarker där fåren och korna betade. På så sätt hade hantverkare och handelsmän möjligheter att själva skaffa en del av sin mat. Det kunde dock aldrig bli tal om så mycket som på en bondgård. Därför behövde man också handla av bönderna. På marknadsdagar kom bönderna in till staden med kärror lastade med säsongens jordbruksvaror: säd, mjöl, ägg, kött, frukt och grönsaker. Kustbönder hade med sig fisk. Skogsbönder hade viltkött. Ved till värme i husen och till kökens eldstäder behövde alla borgare. Handeln kunde vara livlig på stadens torg. Hantverkarna köpte många av sina råvaror av bönderna. Kammakaren köpte ben och horn, bagaren mjöl, smeden järn och kol, remslagaren hudar och buntmakaren köpte pälsverk. Också handelsmännen behövde varor från bönderna, sådant som de kunde sälja vidare på andra platser för att själv tjäna pengar, exempelvis järn, pälsar, smör och torkad fisk. Adeln - stadsbor och bönder Adelsmännen bodde på en stor gård på landet, men många hade även gårdar och bodar i städerna. Adeln behövde sälja de varor som tillverkades både på den egna huvudgården och på alla de andra gårdar han ägde, men som andra brukade. Det kunde röra sig om kött, smör, ost, säd och ull, kanske också skinn, fisk och järn. Detta såldes på marknaden i den närbelägna staden. Eftersom adelsmannen oftast hade egen bostad och egna bodar i staden behövde han inte hyra dyra lagerlokaler eller handelsbodar för sina varor. Dessa lokaler kunde också hyras ut vid vissa tillfällen till handelsmän och hantverkare. Genom att till och från bo i staden kunde adelsmannen också få reda på de senaste nyheterna från både inrikes och utrikes. Med de pengar som adelsmannen tjänade kunde han köpa lyxprodukter som såldes i staden. Det var viktigt att visa att man var en rik och mäktig man. Därför klädde sig adelsmannen och hans familj i kläder av det senaste modet gjorda av importerade tyger. Maten han bjöd vid sina gästabud innehöll kryddor från Orienten och vin från Frankrike. Han använde muggar och fat i tenn i stället för i trä. Den rustning och de vapen han innehade skulle vara skinande fina och gjorda av den bäste smeden. Detta är Visby (en medeltida stad på Gotland) 5. Kyrkor och kloster Kyrkan, en betydelsefull roll på medeltiden Kyrkan var viktig i den medeltida staden. Kyrkan ansvarade för gudstjänster och själavård, men också för sjukvård, ålderdomshem och skolor. Kloster och konvent var betydelsefulla. Där hölls bönegudstjänster och mässor men man hade även politiska sammankomster och gästrum för resande. Präster, munkar och nunnor var högt ansedda personer i staden. 6. Lag och rätt Städerna styrdes av ett råd i enlighet med Magnus Erikssons stadslag. I rådet satt de rika köpmännen, men kungens fogde måste vara med för att besluten skulle vara giltiga. Rådet bestämde om skatter, om vilka som skulle få bli borgare och om brott och straff. Det är spännande att se vilka brott som var vanliga i staden och vilket straff brottslingarna fick. 7. Stadens försvar Bevakning Alla borgare, det vill säga alla män som hade burskap (gods), skulle ställa upp i stadens vaktstyrka. Ett par borgare hade i uppdrag att organisera vakten och se till att den fungerade. De var ofta stora och kraftiga män som kunde rycka in om det blev bråk någonstans. Ofta var de smeder, som hade den kraft som fordrades. I en liten stad bestod vaktstyrkan varje natt av två män, i Stockholm var det tolv män. På kvällen, när aftonklockan slog, samlades vakterna vid vakthuset. Sen gick de runt i stadens alla delar under hela natten. Varje timme skulle de ropa ut om allt var lugnt, så att stadsborna tryggt kunde sova vidare. En vakt fick absolut inte sätta sig och slumra till. Då blev det dryga böter. Vakternas uppgift var att - vakta mot eldsvåda. Trä var det vanligaste byggnadsmaterialet - och många hus hade halm eller torv på taket. Eldsvådor kunde - därför sprida sig snabbt - vara poliser. De skulle hindra bråk, inbrott och andra brott mot lagen. - hålla utkik efter fientliga angrepp. Det gällde att varna om fara hotade och se till att människorna snabbt rustade sig för försvar. Alla borgare måste ha vapen och en lätt rustning hemma för att kunna göra sin vakttjänst och ställa upp i strid om en fiende anföll. Soldater Det låg i allas intresse att försvara staden om fienden anföll. För kungen var staden en viktig inkomstkälla. För människorna i staden gällde det att skydda sitt liv, sitt hus och sin egendom. Även om alla borgare var skyldiga att delta i stadens försvar räckte det dock inte långt om en fiende anföll. Därför hade städerna en trupp av betalda soldater, legoknektar, som var anställda av kungen. Kungens fogde var ledare för dem. Han tränade och utbildade soldaterna och gav dem deras lön. Fanns det en borg i staden bodde soldaterna där, annars var de utplacerade i staden. Legoknektarna kunde komma både från det egna landet eller vara från utlandet. En mur runt staden gjorde det lättare att försvara den. Muren kunde göra det möjligt att stå emot en belägring. Soldaternas uppgift var att skydda staden från anfall utifrån. Men de gav också fogden möjlighet att lägga kraft bakom orden när han talade om vad som var hans och kungens vilja. Det var inte många som vågade sätta sig upp mot fogden och hans soldater. Stadens borg Kungen hade intresse av att skydda städerna. Genom städerna fick han in både pengar och varor. Vid flera av landets viktigaste städer fanns en borg. Där bodde kungens fogde. Där fanns också soldater som hade till uppgift att försvara borgen och staden. När det var oroliga tider ökade antalet soldater på borgen. Både inhemska och utländska soldater var anställda av kungen. Fogden tränade trupperna och såg till att de fick ut sin lön. Intill borgen fanns en övningsplats för bågskyttar och armborstskyttar och ibland också en uppställningsplats för blidor (medeltida kast maskin). Vid krig kunde adelsmän och riddare kallas in liksom bönder från landet. Borgen reste sig mäktig över staden. Den markerade vem som bestämde. Fogden satt med i stadens råd och styrde besluten så att det blev som han ville. Han hade också tre dagars förköpsrätt på varor som kom in med fartygen. På det sättet kom de bästa och finaste varorna till borgen. Fogden såg också till att folk betalade skatter och tullar och att kungen fick sin andel i de böter som rådet utdömde. Fogden hade till sin hjälp, förutom soldaterna, tjänstefolk, pigor och drängar som bodde på borgen. I de städer där det inte fanns en borg hade kungen ofta en fast truppstyrka som skulle försvara staden. Truppstyrkan bestod av legosoldater som kungen anställt.